Tyst! Nu är allting stilla - striden ändad,
så sällsamt hastigt som en dröm, som far -
den långa, långa gryningskamp fulländad,
och solen stiger, strålande och klar.

O, vad är detta? Har då all min villa
och strid blåsts bort liksom ett korn av damm?
Var stilla, hjärta, och min tanke, stilla!
Du får ej störa det, som nu går fram.

Vart har de flyktat, mina vilsna frågor?
Jag kan ej fatta vikten, jag dem gav.
Vad göra mig nu tusen kval och plågor,
när udden av dem alla brutits av?

Nu vill jag möta alla skilda öden
med öppna armar, utan rop och knot.
Jag åtrår varken livet eller döden -
jag är en skål, som fylls och tar emot.

Jag är en källa, vilkens stilla vatten
skall spegla skyarna, som gå förbi.
Ja, jag vill spegla dagen liksom natten
av andakt full, från hopp och fruktan fri.

O, vad är detta? Säg, ha himlens grindar
på sina gångjärn ljudlöst vridit sig?
Nu må jag drivas fritt av alla vindar -
från detta kunna de ej driva mig!

http://www.svt.se/konstkuppen/tillbaka-i-koping-for-att-gora-upp-med-pappans-sjalvmord

1364 av de stycken musik jag lyssnat på har jag gett en guldstjärna i kanten och samlat ihop här, i raka led, ickekronologiskt och saknandes en hel del annan logik, och var så god att lyssna:  Starred

Kanske vill jag flytta till en större eller mindre lägenhet och helst av allt ett hus så att jag har en övervåning, och där vill jag inte bo själv utan med någon som liknar mig och förstår mig på så sätt att jag inte känner mig ensam. Det låter inte så mycket, men det är allt.

Nu är jag Candide. Från och med nu, tillsvidare är jag Candide. Jag vill hellre odla min trädgård än äventyr jag inte kan föreställa mig. Det jag kan föreställa mig, är helt tillräckligt invecklat.

En liten, värld med stora tankar och stora känslor. Jag tror de uppstår bäst i det lilla, känslorna. De som är i min sfär känner jag saker för och ju närmare desto mer. De som jag låter vara nära tycker jag om. Resten behöver jag oftast inte bry mig om.

Ibland radar jag upp anledningar jag har att vara glad för att påminna mig. Det borde hela tiden vara i medvetandet. Just de personer jag gillar mest, verkar tycka om mig tillbaka. Det räcker så.

Efter två dagar förstod jag att hon i samma rum ungefär 1,5 m bort, såg mig. Allt med mig. Saker jag inte fick var att skriva med höger hand, kalla henne vid namnn,(vare sig det jag antar var hennes riktiga eller något av de påhittade) eller släcka min sänglampa. Hon försökte lura på mig ett namn som inte var mitt. “Jag försöker kalla dig Helen. Det verkar du ju inte gå på.”

Allt på sjukhuset kom. In till oss. genom rören, hissarna, matvagnarna, medicinskåpen kom personal, mat, luft, vatten och eld. Jag drömde att jag visade dig nya fantastiska rum med stegrande hästar av glas i regnbågsfärger som jag hade skapat med min egen fantasi. När vi gick ut ur rummet blev det helt tomt, men det gjorde ingenting för rummet efter det, och nästa var så sagolika. Jag tror vi var elden, eller i alla fall hon som var argast och ledsnast och ropade en hel natt efter två saker hon behövde, som hon inte fick. Jag tänker på dig fortfarande.

Där inne spelar det ingen roll vem du är och vi konkurrerar inte om normala saker som jobb, pengar, pojkvänner, flickvänner, bostäder och vi vi vill heller inget särskilt för tillfället. Annars krockar människors viljor som kaos, och när jag tänker på det är det ett under att människor ofta samlas i gemensamma rum utan att ha en samlad vilja. Därute har vi en fri vilja och den är svindlande som tanke. Min egen och andras människors viljor. Vi måste komma överens. Kompromissa. Jag vill sällan det, och inte ni heller. Eller så gör vi bara det, och allt blir platt.