<3 Karin Boye
Det stora undret
Tyst! Nu är allting stilla - striden ändad, så sällsamt hastigt som en dröm, som far - den långa, långa gryningskamp fulländad, och solen stiger, strålande och klar. O, vad är detta? Har då all min villa och strid blåsts bort liksom ett korn av damm? Var stilla, hjärta, och min tanke, stilla! Du får ej störa det, som nu går fram. Vart har de flyktat, mina vilsna frågor? Jag kan ej fatta vikten, jag dem gav. Vad göra mig nu tusen kval och plågor, när udden av dem alla brutits av? Nu vill jag möta alla skilda öden med öppna armar, utan rop och knot. Jag åtrår varken livet eller döden - jag är en skål, som fylls och tar emot. Jag är en källa, vilkens stilla vatten skall spegla skyarna, som gå förbi. Ja, jag vill spegla dagen liksom natten av andakt full, från hopp och fruktan fri. O, vad är detta? Säg, ha himlens grindar på sina gångjärn ljudlöst vridit sig? Nu må jag drivas fritt av alla vindar - från detta kunna de ej driva mig!
Den nya målningen ska bli en cirkushäst
Jag letar fortfarande efter rätt galleri eller utställningsplats för de nya tavlorna:
Konst som gör sig bra som tv-program
Marianne Lindberg De Geer återvänder till sin hemstad och gör ett projekt med sin pappas självmord som utgångspunkt. Det blev fint.
http://www.svt.se/konstkuppen/tillbaka-i-koping-for-att-gora-upp-med-pappans-sjalvmord
True Happiness This Way Lies >>>>>>> (spotify:user:auspice:starred)
Etttusentrehundranånting stjärnade sånger, låtar, musikstycken. Ojämt samlade över tid, men allt är ljud, rytm och toner som någon annan framställt så det hörs högt. Så högt att vi hör dig. Salta pinnar, plockepinnar, trummpinnar, pianoekot eller klaviaturskuggan som låter som vemod och en sommar som tar slut, eller electrochocker som gör att allt börjar om ungefär var tredje minut. Upptrappning, marschtakt, fyra ackord i loop och blöta läppar tvingar ljud genom mässingstrumpeter och sen dansar vi precis som vi vill, eller ungefär som det låter. Orden låter bäst om de rimmar, eller om änglar körar och det kan vara på nästan vilket språk som helst, men jag gillar mest när det är ett jag förstår.
1364 av de stycken musik jag lyssnat på har jag gett en guldstjärna i kanten och samlat ihop här, i raka led, ickekronologiskt och saknandes en hel del annan logik, och var så god att lyssna: Starred
“Det är väl talat, men låt oss nu odla vår trädgård”/Årskrönika
De talar om livskriser och insikter och jag känner igen mig, suger in dem och deras erfarenheter börja gälla mig med. Vinterpratarna alltså. Lars Lerin sa något om att det finns en massa olika liv att leva i denna värld, men just nu är han där han är, vid Vättern (eller var det Vänern?). Han och katten Luther och hans nya man Junior från Brasilien, och det är faktiskt jättebra, deras liv.
Kanske vill jag flytta till en större eller mindre lägenhet och helst av allt ett hus så att jag har en övervåning, och där vill jag inte bo själv utan med någon som liknar mig och förstår mig på så sätt att jag inte känner mig ensam. Det låter inte så mycket, men det är allt.
Nu är jag Candide. Från och med nu, tillsvidare är jag Candide. Jag vill hellre odla min trädgård än äventyr jag inte kan föreställa mig. Det jag kan föreställa mig, är helt tillräckligt invecklat.
En liten, värld med stora tankar och stora känslor. Jag tror de uppstår bäst i det lilla, känslorna. De som är i min sfär känner jag saker för och ju närmare desto mer. De som jag låter vara nära tycker jag om. Resten behöver jag oftast inte bry mig om.
Ibland radar jag upp anledningar jag har att vara glad för att påminna mig. Det borde hela tiden vara i medvetandet. Just de personer jag gillar mest, verkar tycka om mig tillbaka. Det räcker så.
Signe och Extasen del 2
För andra året i rad skriver Petra Revenue om Signe i Fria Tidningen, och för andra året i rad gör jag bilder till hennes charmiga novell.
